Tre veckor har jag varit hemma i Sverige nu. Tre hela veckor. Det känns galet. Det har varit fullt ös sen jag kom hem, och först nu börjar det gå upp för mig på riktigt att jag inte längre är en student vid California State University Fullerton. Jag längtar tillbaka, hela tiden. Jag känner mig alldeles tom. Livet jag hade på andra sidan Atlanten var allt jag kunde drömma om. Personen jag var, kunde jag vara stolt över. Jag kunde på riktigt vara mig själv på ett sätt jag inte kan i lilla Värnamo, utan att egentligen förstå varför. Jag var lycklig där, jag mådde så bra. Men jag vet att den här känslan är tillfällig. Jag kommer snart tillbaka till mig själv och börjar uppskatta livet hemma mer, men inte riktigt än.
Jag hade the time of my life i Fullerton. Jag är så stolt över mig själv som klarade det, trots att jag bara grät och ville hem de första veckorna. Jag har träffat vänner för livet, som blev min familj. Jag saknar dem så det gör ont. Hade jag fått chansen, hade jag lätt spolat tillbaka tiden några månader och upplevt allt igen. Bästa beslutet jag har tagit i mitt liv var att åka iväg! Jag har vuxit som människa och nu vet jag att jag kan allt jag vill! Ville bara skriva något som avslutar den här bloggen, och den här resan. Hade pengarna funnits hade jag åkt tillbaka i höst, men det går inte. Istället blir det flytt till Göteborg i augusti och en ny del av mitt liv börjar.
